Ströva ströva ströva
Studier av vildhästar visar att deras genomsnittliga bostadsyta är ca 7 hektar. En vildhästflock vandrar inte runt planlöst på prärien utan håller sig till ett område. Så att hålla tamhästar inhägnade är inte helt emot deras natur, om inhägnaden bara är tillräckligt trivsam. 7 hektar klafsig lera eller sumpmark är inte tillfredställande. Inte heller 7 hektar grus. Men 7 hektar gräs, grus, sump, och berg är pretty damn awesome. 3-4 hektar är inte fy skam heller.
Men en inhägnad är ändå alltid en inhägnad. Känslan av att vara fånge, att inte kunna VÄLJA SJÄLV om man vill gå ut, gå iväg en stund, måste vara fullständigt deprimerande. En del klarar det bättre, andra sämre. Men vilken häst tar inte chansen och smiter iväg, om så bara några meter, när den får chansen?
Att rida ut är en smak av friheten.
Ströva lite vart som helst. Upptäcka nytt.
Tama tycker om att kolla in stigar och vägar som vi inte tidigare gått på. Hon gör en ansats att svänga av på en ny stig, eller bara stannar till och tittar åt det hållet. Då brukar jag säga till Susanne (om hon är med): "Tama undrar vart den här stigen leder!" Och Susanne beskriver vart den leder, och med det brukar Tama nöja sig och strosa vidare. Är vi ute själva får Tama bestämma ibland, och jag ibland, vart vi ska gå.
I lördags red jag och Susanne ut på en lite längre tur. Skulle kolla om det gick att komma runt via en fin grusväg vid sjön. Det gick INTE, så vi fick rida tillbaka HELA vägen igen, vilket innebar att hela turen tog 3 timmar! Och då hade vi avverkat ett par ordentliga galopper och en hel del trav.
Det var en fantastiskt härlig tur.
Men det som var mest minnesvärt, och värmande i hjärtat, var hur otroligt glad Tama blev av att se sjön.
Hon sträckte upp sig och trippade på med spetsade öron som en liten ponnymaskin! Vet inte vad hon förväntade sig eller varför hon blev så ivrig. Kanske minns hon stallet vid Öresjö, där jag träffade henne för första gången när hon bara var knappt två år gammal.
Trots att vi var ute så himla länge tappade Tama inte sugen och ville dra hem en enda gång. Hon bara njöt. Kanske var det TACK VARE att vi var ute så länge och långt som hon gillade läget? Känslan av oändligt strövande. Lite känslan av frihet kanske?
