Min Tama
Någon gång i mars-april 2009 bad en kompis mig sköta hennes häst ett par dagar, för hon skulle resa bort.
"Men akta dig. Dom har varit dumma mot henne igen. Spöat upp henne i boxen. Så nu är hon... SÅN DÄR du vet."
Jag åkte till stallet. Hästen kände jag sen tidigare då jag haft min häst ihop med den fast i ett annat stall. Lite nervös var jag. Visste att hästen kunde få utbrott, vara både olydig och aggressiv. Min kompis hade sedan en tid tillbaka insett att hon inte mäktade med sin häst, och försökt hitta en lösning i medryttare, fodervärdar och köpare. Men varje gång någon tagit sig an hästen, hade de gett upp lika fort igen. Hon var "ouppfostrad". Och ouppfostrade hästar ger man stryk. Dessvärre fungerade det inte på den här hästen. Hon gav igen. Hon tog fighten. Och då blev hennes chans omedelbart förbrukad.
Jag kommer så väl ihåg hur jag gick fram till henne, till hennes box. Tittade in och sa "hej". Förväntat mig ett anfall. Men hur hon långsamt kommit fram till boxdörren, sträckt fram sin mule mot mitt ansikte och försiktigt andats på mig. Jag hade stått kvar, helt still. Min förvåning över att hon inte bitit ansiktet av mig! Min enda mening till henne innan jag började gråta: "Har dom varit dumma mot dig igen?" Sen hade jag gått ut på logen, satt mig i höet och tagit ett beslut som jag ångrat många gånger, men till slut varit oändligt tacksam över. I ett sms till min kompis skrev jag: "Får jag köpa Tama av dig?"
"Menar du allvar?" fick jag till svar. Det gjorde jag. Egentligen hade jag vetat i flera år att Tama skulle bli min. Sen den dagen då vi hade tagit ut en djurkommunikatör till stallet. Och hon hade sagt till min kompis: "Den hästen kan du aldrig sälja, då blir hon själlös." Och jag tänkte då att hon kommer att sälja henne. Och det kommer bli jag som får ta henne. Jag bara kände det. Vi hade redan nånting.
Första gången jag träffade Tama var första gången jag träffade en haflinger. Och en Tyrolerhaflinger dessutom!
Detta var 2004, långt innan jag hörde talas om NH och bettlöst. Jag var då stolt ägare till en vit fin tinker/halvblodsvalack på 25 år, som jag flyttade in i Tamas stall. Dom kom att hänga ihop och bli ganska bra kompisar. Tama styrde och ställde redan som 2-åring och min gamle Al lät henne hållas.
In-, utsläpp och fodringar hjälptes vid åt med i stallet, vilket gjorde att vi lärde känna varandras hästar litegrann. Tama var INTE min favorit. Kommer ihåg hur jag spände mig innan jag skulle göra nånting med henne. Insläpp till exempel: Då kunde hon först inte vänta på att få komma in i sin box, så antingen blev man klämd i boxdörren eller så gick fingrarna nästan av för att man stod och stretade med att få av grimskaftet fortast möjligast medan hon stod och bråkade. Sen när hon var halvvägs in i boxen backade hon snabbt ut igen! Och levde runt i stallgången, eller drog ut ur stallet! Inte jättemärkvärdigt om hon varit en ohanterad unghäst, men hur mycket hanterad hon blev och trots samma rutiner varje dag så skärpte hon sig aldrig.
Men jag har två bra minnen ihop med henne från den tiden. Det ena var en vintrig dag som jag stod och ropade på min häst vid grinden till hagen. Hade föreställt mig en härlig ridtur i det snöiga landskapet. Men han var inte på humör verkade det som. Bara ignorerade mig. Däremot hade Tama kommit fram och stod och skrapade med hoven mitt framför mig. Hur jag än flyttade mig för att ropa förbi henne på min häst, så ställde hon sig mitt i bilden. Det kändes dumt att inte ta henne istället. Så det gjorde jag.
Gick ut på en promenad i grimma och grimskaft. Hittade en ny väg genom skogen. En halv meter snö och Tama började få bråttom hem. För att kunna hänga med i hennes tempo fick jag grabba tag i manen och hänga med armen över hennes manke och "åka" med. Och det gick jättebra!
Det andra minnet är de promenader som en kompis till Tamas ägare följde med mig på när jag red min häst. Då gick han till fots med Tama i grimskaft. Och vi red/gick ganska långa rundor. Vid några tillfällen testade jag att ha Tama som handhäst, och hon sprang bredvid så fint!
Jag tror att anledningen till att jag nånstans kände för Tama var för att hon påminde om min egen häst. Han var väldigt otålig och rastlös av sig. Sen var det alltid full fart framåt vid alla aktiviteter. Lite bångstyrig, bet mig ibland, knödde sig alltid förbi en, och jag tror det var han som lärde Tama att stå och skrapa med hoven. För det gjorde han jämt! Och ett tag senare började Tama likadant.
En dag bjöd vi in en dam som kan prata med djur till stallet. Hon hade några år tidigare pratat med min hund, och från att ha varit helt skeptisk till sånt blev jag nästan helt övertygad om att VISSA har den förmågan. Damen hade egentligen slutat med denna lite udda hobby eftersom hon inte längre orkade att "lyssna" till alla sorgliga historier från missförstådda djur. Men hon gjorde ett undantag eftersom hon ändå bodde i närheten och om hon slapp gå så djupt in i hästarnas historia.
När hon kom hade vi precis lagt ut hö i hagen. Alla hästarna stod och åt i godan ro. Hon började med min gamle Al. Men eftersom bloggen inte handlar om honom går jag inte in på vad hon sa, men allt hon sa stämde bra och jag fick svar på mina frågor. Sen pratade hon med en annan häst, där stämde det också väldigt bra. Och till sist blev det Tamas tur.
"Den här hästen har du fått för dina synder!" skrattade hon till min kompis.
Sen fortsatte hon med att försöka beskriva hur Tamas humör var. Att hon har så mycket temprament inombords, som inte är argt eller elakt, bara okontrollerbart mycket. Att hon liksom "ser rött" fast det inte beror på nånting. Sen blev hon tyst. Och helt plötsligt brast hon ut i gråt. "Herregud, så ledsen hon har varit..." Min kompis skyndade sig att säga att hon inte behövde gå in på det. Det hade troligtvis att göra med när hon kom till Sverige endast 6 månader gammal. Att hon hade blivit sjuk och fått vara på klinik en period, där hon förmodligen inte blev behandlad så bra och fick en skräck för veterinärer som sitter i än idag.
Damen berättade vidare att när Tama föddes hade hon inte lyckats resa sig med en gång. Hon hade försökt och försökt. Kämpat länge. Tills mamman hade vänt henne ryggen och "gett upp" om henne. DÅ till slut hade hon kommit på benen. Men skadan var redan skedd och mamman hade inte helt accepterat henne som sin fölunge. På grund av det bär Tama på känslan av att "hon inte duger". Hon försöker lite för mycket, vilket ibland blir fel och ibland katastrof. Damen sa till oss att ge Tama beröm, MYCKET beröm. Att säga till henne ofta att hon är bra och duktig. Hon sa också att när vi grejar med våra hästar ska vi lägga ena handen på deras rygg, och tänka på hur mycket vi tycker om dom. Då skulle vi "ge" dom positiv energi och skapa ett starkare band mellan oss. Jag gör faktiskt fortfarande så, och även om det kanske inte funkar så känns det väldigt bra i mig i alla fall. *tears in my eyes*
"Jag ser att du vill ha bevis för att det jag säger är sant." sa damen till min kompis. Och så beskrev hon ett märke som Tama hade i pannan när hon kom till Sverige. Att hon hade blivit sparkad i hagen och fått ett sår som höll på att läka. Det syntes inget längre men det syntes klart och tydligt då. Min kompis, som faktiskt hade varit lite skeptisk, blev aningens ställd. Det stämde ju.
Min kompis undrade vad hon skulle göra med Tama. Hon hade nyligen skickat henne på inkörningskurs, och skulle snart påbörja inridning. "Tyvärr passar hon inte som körhäst, då hon inte är så framåt" sa damen. Och så betonade hon att Tama behöver lyda. Hon behöver tränas mycket och känna att någon styr över henne. Det skulle hon må bra av. Hon är inte särskilt modig så hon behöver känna sig trygg med sin ryttare. Sen började hon gråta lite igen. "Henne kan du aldrig sälja. Det skulle knäcka hennes självförtroende helt. Hon skulle bli själllös. Ohanterbar."
2006 köpte jag mig en hästgård och flyttade ifrån Tamas stall. Men under de närmaste åren träffades vi ändå en del. Jag var även medryttare på henne en period. Då var hon fyra-fem år och ganska lättriden. Pigg och framåt både i ridhuset och ute på tur. Däremot var hon ett monster i stallet, på gången och i hagen. Hon sparkade mig med frambenen och bakbenen, bet mig i armarna och en gång högg hon mig (mest i jackan) mitt i bröstet. Sprang ner mig och förbi mig. Stod aldrig still. Vilken liten drömhäst!
Så kom då dagen då hon blev min...
Min vita fina Al hade dött (ramlade ner knall å fall i sommarhagen, 28 år gammal), hästgården var såld, men jag hade hittat mig ett litet krypin mitt ute i skogen. Bara till mig och djuren.
Min lillasyster + några till hjälpte mig att bygga ett stall ute i ladugården. Två stora boxar och lika mycket stallgång.
Röjt bort all gammal bröte och snyggat till lite.
Boxarna klara!
Så här i efterhand kan jag tycka att boxväggarna var lite väl höga. Men dom verkade trivas rätt okej med det ändå. 13 m2 och två fönster var. Släppte ut dom 06:00 och tog in 20:00. När det var snö ute ville dom inte alltid in. Det var väl goare att sova i en snödriva. Så då fick dom stanna ute.
Tama och kompisen Nova höll ihop i vått och torrt. Även fast Tama bitchade sig en del så älskade dom verkligen varandra. Det var FRUKTANSVÄRT att tvingas sälja Nova då jag inte hade råd att ha kvar henne. Tama var så ledsen och deprimerad länge efteråt. Vid varje in- och utsläpp, och på varje ridtur gick och hon letade efter sin vän. Hoppades att hon skulle dyka upp bakom nästa gran. Gnäggade och hade bråttom. Fy fan. Aldrig mer att jag säljer ett djur!
(Skriver mer allteftersom)