Vackra hästar

 

Innan jag ens öppnade boken visste jag att den skulle förändra mig. Jag har liksom gått runt och väntat på en förändring, eller flera förändringar. Det finns så mycket jag inte förstår, men som jag tror att jag är i närheten av att förstå. Jag är irriterande nära att känna mig tillfreds med livet. 

 

Boken handlade kortfattat om religion, hästar, människor, världen, alltings historia och meningen med livet. 

 

Är inte en gud utan allting. Inte en tro utan en mening. Ingen skrift utan en tänkande och kännande historia. 

 

Är mer komplicerade än jag nånsin trott. De tänker, känner och utvecklas. Ett beteende är inte konstant. Vad en häst känner och tänker går inte att likställa med en annan hästs tankar och känslor. Vi måste lära oss att samarbeta med hästen som individ. Vi måste förstå att hästen inte ser oss som en människa i mängden, utan som den individ vi är. Och vi måste känna oss själva som den individ vi är för att kunna begära nånting av hästen. Om vi inte är sanna mot oss själva, eller tvivlar på vår egen förmåga, kan hästen aldrig känna tillit till oss. 

 

Fattar ju för fan ingenting.

 

Alla är allt. Vi är ett. Allting delar samma historia. Vårt arv är minnen, våra förfäders erfarenheter och upplevelser. Växter, stenar och djur tar vara på sina minnen. Människor har slutat göra det.

 

Tiden står aldrig still. Det som finns nu finns aldrig mer igen. Det som funnits finns kvar fast i annan form. Ingenting dör bara förändras. Allting har en mening, om man tar vara på det.

 

Använda sin fulla kapacitet. Känna, tänka, lära, lära ut, utvecklas, njuta, reflektera. Hjälpa andra genom att vara ditt bästa du, så att de kan vara sitt bästa jag.

 

 

 

Det som främst förändrat mig är att jag måste tro mer på mina förmågor. Sluta tro att jag är dålig på att rida Tama "rätt". Börja rida henne rätt istället! Jag tvivlar så mycket på mig själv att jag omöjligt kan ge henne rätt signaler. När jag ridit för tränare har jag inte lyckats hitta rätt. Kanske har jag varit för spänd och uppmärksam på tränaren istället för att leta efter känslan? När jag tränat själv har det känts rätt korta glimtar. Även vid uteritt har jag plötsligt hittat den rätta ridkänslan...

 

Så eftersom jag VET hur den rätta känslan känns, kommer jag från och med nu BESTÄMMA mig för att hitta den. Och Tama ska hjälpa mig med det! Jag kommer kräva det av henne. Jag har nästan inte ställt några krav alls på henne, mer än "försök håll traven..... och försök håll galoppen..." Tönt!! Nä, från och med nu ska vi få lite mål och mening med vårat umgänge. Detsamma gäller Arnaldo!