Vackra hästar

 

Jag har nog haft min bästa dag tillsammans med Tama hittills. Fick hålla tillbaka glädjetårar under ridpasset, sen satt jag hemma och gråtskrattade när jag kollade igenom filmerna. 

 

Från förra gången vi tränade för Emelie tills igår, har det hänt så himla mycket. Det som jag känt på mig den senaste tiden fick jag verkligen ett kvitto på. Emelie sa att hon kände hur förväntansfull Tama var redan innan passet började, när vi stod utanför och väntade. Det var som att hon var ivrig att få komma in och visa hur bra hon mår och hur glad hon är nu. Och hon visade verkligen upp sig! 

 

Emelie sa direkt att Tama ville galoppera för att visa hur stark hon har blivit, att hon har kraft i benen att skjuta ifrån. Så det började vi med. Hon sa också att hon kände sig mycket starkare i ryggen nu. (Förra gången fick vi ta paus efter ett varv på volten i bara trav, för att Tama så fort blev trött i ländryggen.) Tama ville också visa att hon kunde hoppa, och hon ville hoppa hela tiden. Det motiverar henne att jobba, och hon vill jobba nu för att bli ännu starkare. 

 

Jag red och pausade med reflektion om vartannat. Det som är så bra med Emelies träningar är att det är på både hästen och ryttarens villkor. Tama behövde inte göra nånting som inte kändes bra, samtidigt som hon berättade hur det kändes. Det hon behöver träna mer på är att "hitta benen" och balansen. Hon har blivit mycket rörligare men inte hunnit med att få koll på benen än, så det gick lite hit och dit. Samma med styrkan. Den finns där, men inte balansen att matcha den med. 

 

Jo, jag ska stötta henne med ett fast grepp om yttertygeln, hålla om med benen och pressa henne att hålla jämn fart på ett rakt spår. INTE!

Jag ska ge henne frihet att röra sig och hitta sin koordination och styrka på egen hand, samtidigt som jag gör mitt bästa för att inte störa henne med min sits eller mina händer. Om jag "hjälper" henne att hålla ihop sig är det bara för ögats skull för tillfället. Men om hon får lära sig själv ordentligt är det för henne själv, och det blir helt plötslig mycket mer meningsfullt. Träningen får ett syfte för henne också. 

 

Tama vill att jag peppar henne och är med henne i träningen och i allt vi gör. Emelie sa att min inställning till saker; att det är på skoj och "får gå som det går" smittar av sig på Tama. Det vi gör, gör vi tillsammans.

Jag kräver inget av Tama som jag inte själv är med på till 100 %. 

 

Så här rider jag (med padden).

Jag sitter så mycket jag bara kan, hela mitt underrede är i kontakt med Tamas rygg (padden), jag nästan smälter ihop med henne, och slappnar av. Benen lyfter jag ut lite från hennes kropp för att ge henne så mycket utrymme som möjligt. Lyfter ut benen lite extra om hon behöver mer utrymme för en svår uppgift. Tyglarna är så långa som det går, men jag samlar in dom för att styra, fast utan att störa för mycket för det.

 

Så här såg träningen ut lite sammanfattat:

 

 

 

En väldigt viktig sak som man måste tänka på, som väldigt många (alla) hästtränare/hästmänniskor verkar blunda för, är att alla hästar är olika. Precis som alla människor. Det som passar för en del, passar inte för andra. Den här träningen funkar bäst för Tama och mig för att vi är vi. Den jag är speglas i henne och tvärtom. Vi har hittat fram till varandra genom att vara oss själva och se till att vara lyckliga i det vi gör. Andra hästar och deras hästmänniskor är så klart annorlunda. Men att tro att det finns en "mall", en "utbildningstrappa" eller liknande, är rent idiotiskt. ALLT är individuellt. Träning, liksom välbefinnande och framgång. 

 

Här kommer en sammanfattning från Tama...

 

 

 

Isabella och Ebba; Tusen tack för all hjälp, filming och assistans, och ett muntert sällskap! 

Och tack Sebastian, som lånade ut din bil med dragkrok, och till Susanne med familj som lånade ut hästkärran. Den här dagen kommer jag att leva på länge!