Hej, det var längesen!!
Om jag inte skriver och lägger upp bilder på bloggen om vad som händer, känns det nästan som att det inte har hänt... Är det så det funkar nu för tiden? Facebook och Instagram; redovisa vilket härligt liv man har.
Har man kul utan att lägga upp det nånstans så var det helt bortkastat. För då hände det ju aldrig på riktigt. Eller?
Har reflekterat över detta i ett par veckor, och kommit fram till att jag inte vill leva så. Mitt huvud och mina tankar snurrar fortare och fortare, nästan så jag undrar om jag gått och dragit på mig lite ADHD. Typ. Behöver verkligen sakta ner, och inte tänka på nästa grej, och vad som händer sen, och när jag ska göra detta, osv. Stanna upp ofta, och vara i nuet även när det inte händer nånting. Njuta och uppleva mitt liv bara för min skull.
Igår hade jag ett underbart ögonblick av ingenting. Fast det var mer värt än alla ögonblick av nånting på hela veckan. Gick ut i hagen för att hämta in Tama och Naldo. Dom har börjat gå i en hage längre bort med massor av gammalt och lite nytt gräs. Det trivs dom verkligen med. Märktes så väl hur dom bara njöt, vilket gjorde det smått omöjligt för mig att bryta in. Jag ville inte rycka ur dom från sin harmoniska tillvaro. Så jag blev ståendes. Och där stod jag. Tama föste runt flocken medan hon samtidigt försåg sig med mat. Naldo däremot kom fram och pratade.
Jag blev så lycklig. Mitt ute i hagen, med ett konstant fågelkvitter blandat med hästarns tugande som enda ljud, blev jag så stilla i mig själv och verkligen närvarande. Alla små detaljer gjorde mig glad. Ingenting störde. Inga måsten. Ögonblick efter ögonblick av lycka passerade långsamt förbi. Tiden stod stilla. Världen stod stilla.
Så jag började så klart lipa... Mrs Blödig! Då gick Arnaldo. Traskade bort till dom andra hästarna. Käkade lite, och ställde sig och vilade. Jag satt på huk och skrattade för mig själv. Vilken skatt jag har!
