Slut på förställd pedagogik!
Igår hade jag på förhand bestämt mig för att ta ut Tama på en kortare ridtur bara för att jag kände att jag måste träna bort våra oenigheter. Vi ska ju vara ETT hon och jag, vad är det som händer?! Tidigare har jag tatt dagen som den kommit; ridit, tränat från marken, longerat eller inget, beroende på hur jag känt just då.
Men vi kommer ingen vart!
Försöker göra "allt rätt"; tänka rätt, vara tydlig, lagom snäll, lagom sträng, påhittig, rolig, gosig, osv.
Tama testar, utmanar, kräver och latjar med mig.
Jag kämpar med mitt tålamod.
Under dagen var jag nedstämd. Trouble in Paradise. Fredrik. "Vi måste prata." Skit också.
Ville inte att mitt låga humör skulle gå ut över min tid med Tama, men hade heller ingen ork att vara pedagogiskt perfekt. Så jag var bara helt enkelt mig själv precis som jag var, med mitt låga humör och dåliga tålamod.
Tama var så lyhörd och uppmärksam att det var som i en dröm. Stod stilla på gången (lyckades till och med fläta hennes man), ställde sig rätt med en gång när jag skulle sitta upp. Gick iväg utan protester, tog sig fram utan att stanna eller krångla.
(Stannade i och för sig vid ett dike, men sa bara att hon tyckte det var läskigt och stod sen stilla istället för att småstegra och försöka vända hemåt. Så jag hoppade av och visade henne att det gick att stå på andra sidan diket. Då tog hon ett försiktigt skutt över, och stod sedan stilla igen så jag kunde sitta upp.)
Vid ett vägskäl, där vi antingen kunde gå hemåt eller fortsätta turen bortåt, valde jag att gå bortåt trots att jag först tänkt ta en kortare runda. Och Tama ifrågasatte ingenting utan bjöd till och trippade iväg. Vilken skillnad från häromdan. Vilken lättnad!
Sista biten hem taggade hon till av igenkänning inne i skogen, och skulle hoppa över vartenda nedfallet träd. Det gick inte att hejda henne! Fick dra ner henne i diket när hon laddade för att hoppa över en trädstam som hade knäckts av en bit upp så den var minst en meter hög. Sen hoppade vi över nästa träd som var ca en halv meter högt, men Tama tog trädet på över en meter ändå. Jag var nog TVÅ meter upp i luften och var helt säker på att jag inte skulle lyckas landa uppepå Tama igen. Men det gjorde jag. Typ. Vrålade PRO, och Tama tvärstannade, hahahahaha! Visste inte att vi hade ett sånt inarbetat nödstopp!
Pratade igenom allt med min syster senare. Hon har precis börjat läsa "Zander och Tiden" av Emelie Cajsdotter. Hon läste högt för mig att "Djuren tycker att människor är både svåra att förstå och lita på eftersom dom tänker alldeles för mycket på för många saker samtidigt, inte gör som dom säger, och inte riktigt vet vad dom själva vill. Människor känner inte sig själva. Människor ljuger."
Jag ska sluta ljuga för mig själv och för Tama. Jag har trott att med rätt metoder, teknik och humör så kommer vi bonda. Nu tror jag att vi egentligen redan har bondat. Att nu ska vi bara vara.