Vackra hästar

Hästar kan likt människor inte andas och svälja samtidigt. När man sätter ett bett i munnen på en häst stimuleras salivproduktionen och behovet att svälja ökar. Om detta sker i samband med hård ansträngning, exempelvis under travlopp, så uppstår en konflikt mellan behovet att svälja och behovet att andas. Dessutom gör bettet att luft kommer in i hästens mun, något som normalt aldrig ska ske under andning eftersom hästar uteslutande andas med näsborrarna. Detta kan få allvarliga konsekvenser för funktionen i hästens svalg, och då särskilt för den struktur som kallas "mjuka gommen". Detta har gett upphov till det vanligt förekommande begreppet "halshästar" inom kapplöpningssporten. Denna artikel förklarar hur problemen uppstår, samt hur man inom trav- och galoppsporten löser problemen genom rutinmässiga operativa ingrepp – något Djurens Rätt anser strider mot djurskyddslagstiftningen.

Funktion i munhåla och svalg med och utan bett

Det är viktigt för hästens överlevnad att halsens växlande funktion mellan sväljning och andning fungerar optimalt. När hästen har mat i munnen utsätts nervsystemet för stimuli sammankopplat med tuggning, salivering, låg fysisk aktivitet och reducerad andning. När hästen sväljer träder sväljreflexen in, som tillser att luftstrupen blockeras av helt och hållet stängt struplock, för att förhindra att mat hamnar i luftstrupen. Eftersom hästar är bytesdjur är reaktivitet och flykt alltid överordnat födointag. Därför andas hästar enbart genom näsborrarna för att ögonblickligen kunna fly och öka sin andningsfrekvens även om de har mat i munnen, vilket en betande häst nästan alltid har då de tillbringar största delen av dygnet med att äta.

När man placerar ett bett i munnen på hästen signaleras igångsättning av matsmältningssystemet. Hästen börjar röra läpparna, tungan och käkarna och den börjar salivera. Men istället för att också signalera vila och avslappning, vilket normalt är associerat med födointag, signaleras rörelse och eventuellt också smärta och/eller hot om smärta från bettet, vilket leder till reaktivitet. Hästen får alltså konkurrerande fysiologiska signaler – födointag och rörelse/reaktivitet samtidigt. Ska luftvägarna stängas och matstrupen öppnas? Eller ska matstrupen stängas och luftvägarna öppnas så att en ökad mängd syre för musklernas rörelse kan erhållas? Halsmuskulaturen får dubbla budskap, det uppstår en konflikt mellan två motstridiga signaler och neurologisk förvirring inträder.

Bettets påverkan på mjuka gommen

Hos en häst i frihet och/eller hos en häst som rids eller körs utan bett, finns det ingen luft i munnen och den mjuka gommen ligger tätt intill tungroten eftersom hästar uteslutande andas genom näsborrarna. När man sätter in ett bett i munnen bryts läpparnas förslutning och en del luft tränger in i munhålan. Ju hårdare ansträngning, desto mer luft tränger in i munnen och detta äventyrar mjuka gommens stabilitet. Denna onormala närvaro av luft gör att mjuka gommen höjer sig från sin korrekta position tätt intill tungroten. På grund av detta kommer den mjuka gommen, som normalt ska ligga helt stilla när hästen andas, att röra sig uppåt och neråt vid varje andetag och kan med tiden hamna i felläge, något som ställer till stora problem hos hästar framförallt inom travsporten.

Om en häst försöker undvika bettet genom att dra tillbaka tungan bakom bettet, kommer tungan att bukta uppåt, höja mjuka gommen och förhindra inandningsluften att komma ner i luftstrupen. Tungroten skjuter också ut bakåt och gör att struplocket böjer sig bakåt över struphuvudet. Båda dessa effekter gör hästen allvarligt begränsad i sin andning och kan förorsaka ett rytande/brölande ljud. I trav- och galoppkretsar kallas detta för att "svälja tungan" eller att hästen "kväver sig".

Bettets påverkan på struphuvud, struplock och stämband

Tungrörelser på grund av bettet vid träning, förorsakar också ett annat problem som kan leda till allvarliga hinder i luftvägarna. Tungroten har kontakt med skallbasen med hjälp av ett antal strupben som hos häst är fem till antalet (hos människan finns bara ett, det så kallade tungbenet), vilka håller struphuvudet upphängt. Eftersom både tungan och struphuvudet är en sammanhängande vävnadsmassa och båda hålls uppe av samma benkonstruktion, resulterar varje tungrörelse i en rörelse i struphuvudet. Därför är det viktigt att tungan inte åker runt då en häst galopperar eller travar fort, eftersom varje tungrörelse gör att struphuvudet häver sig som ett skepp i storm och luftvägarna blir allvarligt blockerade. Inom trav- och galoppindustrin "löser" man detta problem med hjälp av tungband, vilket är ett band av läder, gummi eller nylon som knyts runt tungan och fixerar tungan i underkäken.

En annan sak som kan gå fel i hästens hals vid maximal andning och ansträngning, är att struplocket ställer sig rätt upp (helt eller delvis), att något eller båda stämbanden drar sig inåt eller att det finns ett slemhinneveck som drar sig uppåt över gommen och blockerar. I samtliga fall påverkar det lufttillförseln på ett negativt sätt, eftersom öppningen till luftstrupen blir väsentligt trängre just när den behöver vara som störst, och i allvarliga fall kan hästen nära på kvävas.

Sänkt välfärd hos "halshästar" – ett utbrett problem

Att inte kunna andas fritt är kanske det starkaste obehag en individ kan utsättas för, då det framkallar både ångest och panik. Att hästar blir oregerliga i samband med tävling eller annan prestation beror med största sannolikhet på upplevelsen av stort obehag, exempelvis i form av smärta eller ångest, eller att situationen associeras med tidigare upplevt obehag. Att utsätta en häst för panikkänslor associerade med kvävning måste anses vara likställt med djurplågeri.

Dessa olika problem uppstår för det mesta endast under hård fysisk träning när flödet av luft är som störst. Inom trav- och galoppindustrin var det problem i rörelseapparaten som tidigare dominerade skade- och sjukdomsstatistiken, men nu är det lika ofta halsproblem. Enligt veterinär Anders Ekfalk kommer den utvecklingen sannolikt att fortsätta så att halsproblemen blir de helt dominerande. Det är alltså inte bara så att man numera upptäcker fler problem tack vare bättre diagnostik, utan också att hästarna oftare har problem i halsen än tidigare. Ekfalk menar att detta beror på ärftliga faktorer samt på alla infektioner hästarna utsätts för på grund av att de transporteras runt mycket på olika banor.

Vid en undersökning med videoendoskop av 110 hästar inom travindustrin, ställdes en diagnos med obstruktivt (andningsrelaterat) problem från de övre luftvägarna i 56 % av fallen, varav 33 % diagnosticerades med DDSP (Dorsal Displacement of the Soft Palate), vilket innebär ett felläge av mjuka gommen.

DDSP – kroniskt felläge av mjuka gommen

Denna åkomma är alltså den vanligast förekommande åkomman vid problem från de övre luftvägarna hos högpresterande hästar som används vid tävling. I vanliga fall återställs struplocket till sin normala position när hästen sväljer, men problemet kan bli kroniskt, som vid DDSP. Det finns flera olika orsaker till DDSP:

• Att luft kommer in i munhålans bakre del på grund av att munnen är öppen (pga bett i munnen). Den mjuka gommen destabiliseras och påverkas av in- och utandning (den fladdrar). Högre hastigheter medför snabbare och kraftigare andetag, vilket förvärrar problemet.
• Att hästen, för att komma undan bettet, drar tillbaka tungan bakom bettet vilket trycker upp den mjuka gommen ovanför struplocket.
• För mycket vertikal böjning i nackleden (exempelvis vid hyperflexion/rollkur), vilket bland annat pressar upp den mjuka gommen.
• Kräkreflexer i halsmuskulaturen orsakade av konkurrerande nervsignaler för sväljning/andning, ffa vid användning av bett i munnen.
• Neurologisk förvirring i halsmuskulaturen, halsfunktionen kan låsa sig.

De hästar som drabbas har också troligen tidigare haft infektioner i övre luftvägarna, vilket bidragit till att störa det neuromuskulära samspelet i svalget. Särskilt vanligt kan detta vara på unga hästar som fortsätter att tränas trots lindriga infektioner i svalget. Detta är ju, som bekant, ofta fallet vad det gäller hästar inom trav- och galoppindustrin.

Eftersom många travhästar måste springa med två bett i munnen (både körbett och checkbett) och huvudet i en onormalt hög position är dessa halsproblem särskilt vanliga hos hästar inom travindustrin. Lägg sedan till den kraft som kusken med hjälp av tömmarna anbringar i hästens mun, så är det lätt att föreställa sig att dessa olika faktorer orsakar väsentliga problem.

Veterinärmedicinskt befogade operativa ingrepp?

Om man tar i beaktande att de flesta av de halsproblem hästar inom trav- och galoppindustrin drabbas av, beror på utrustningen kombinerat med den höga hastigheten och den oerhörda ansträngning de tvingas utföra, borde den rimliga slutsatsen (om man verkligen vill lösa problemen) vara att inte utsätta hästarna för detta. Istället förklarar man från travets och galoppens sida problemen med att hästarna olyckligtvis får halsinfektioner på grund av de många olika miljöombytena. För de hästar där man inte kan lösa problemet med diverse anti-kvävningsutrustning (som tungband, pullburk och/eller luftkäk, se artikeln Travhästens utrustning  så blir lösningen istället medicinsk – antingen med kortikosteroider eller med operativa ingrepp. Den operativa metod som används mest kallas Laryngeal Tie-Forward Procedure (LTFP). Den går ut på att larynx (struphuvudet) dras framåt och uppåt med hjälp av två proteser, vilka fästs dels i larynx och dels i tungbenet. På så sätt hindras mjuka gommen från att lägga sig över struplocket.

Konflikt med djurskyddslagstiftningen

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att djurskyddslagstiftningen förbjuder operativa ingrepp annat än när det är veterinärmedicinskt befogat. Dessutom får djur som används för tävling och träning inte utsättas för något lidande, och tränings-/tävlingsformen måste vara anpassad till det enskilda djurets prestationsförmåga. Trav- och galoppindustrin skapar till största delen själva problemet med halshästar, huvudsakligen orsakat av den utrustning som används och av själva tävlingsformen som sådan. Man "löser" sedan problemet genom att regelmässigt använda sig av medicinska och operativa ingrepp för att hålla hästarna ständigt tävlingsmässiga. Är detta verkligen veterinärmedicinskt befogat? Djurens Rätt anser att svaret på den frågan är nej. Är det att anpassa tävlingsformen efter djurets prestationsförmåga? Nej. Är det att utsätta djur för lidande i samband med tävling och träning? Ja. Slutsatsen av detta blir att tävlingsformer som kräver operativa ingrepp på djur inte bör vara tillåtna då de står i strid med djurskyddslagstiftningen.

Fotnot: Det finns bettlösa huvudlag som skulle lösa många av de problem som bettet orsakar i hästens mun, men från Svensk Travsports sida hänvisar man till säkerhetsaspekten och tillåter ännu inte bettlösa huvudlag. Likaså är man exempelvis från FEI:s sida ännu helt främmande inför att slopa tvånget på kandar inom dressyren.

Referenser

Metal in the Mouth – The Abusive Effects of Bitted Bridles, W. Robert Cook (2003)

Kolla hästens hals – I full trav, Solängets hemsida http://www.solanget.nu

Obstruktiva problem från de övre luftvägarna hos travhästar som undersöks med videoendoskop under maximal ansträngning – en prevalensstudie, Axel Wallman (2009)